Karins blogg

Den där vägen. Den som man åkte varje dag. De där träden, som hängde över vägen likt en inramning. Den där lukten. En lukt av hög luftfuktighet och stora tjocka träd. Man åkte i det, man levde i det, utan att man tänkte på det. Man var en i mängden. Varje dag var det samma melodi. Ibland så saknar man det, men då var det bara en vanlig vardag. Det var hemma. Precis som det låten handlade om, som spelades ett antal gånger om och om igen i flera år. Men då var det inte hemma, då var här hemma. Är fortfarande. Då var där någonting som hände just då. Det var inte för evigt, det var inte ens för en längre tid. Livet bara gled på som på räls. Ingenting speciellt hände, men ingenting blev aldrig hellre som förut. Varje dag var samma rutin. Jag längtade så efter en annan. Efter en sådan som jag hade haft. Före flytten. Ett liv med mer spänning, ett liv med lek och skoj. Ett liv. Hem. Det var titeln på låten.

Hem var där jag var. Huset jag bodde i, affären man handlade i, skolan man gick i, stranden på sommaren, vägarna man gick på. Ändå så ville man bara hem. Hem till mitt hem. Hem till Sverige. Varje gång man hörde låten så var det som en hel våg av saknad sköljde över och omtumlade mig i sina krafter. Saknad över vad som fanns där. Saknad över allt rolligt, saknaden efter ett hem, Saknad. Så mycket liv men ändå så mycket tomhet. ’’Jag kan vara mitt på en gata med massor av folk omkring mig, men ändå känna mig så ensam’’ Det är så han sjunger. Självklart så sjunger han på engelska eftersom detta var i delstaten Michigan som ligger i norra USA. I den lilla staden Holland. Där levde dom i sina små bubblor. Gick i kyrkan både på söndagar och onsdagar. Hade med sig egen mat till skolan i tron av att dom skulle bli mindre feta om dom hade med sig sin köpta pizza i stället för skolans. Det var mycket som jag inte förstod mig på . Men låten och jag var bästa vänner. Vi hade varann.